Den sista resan i Mexiko

Det känns väldigt sorgligt hur fort tiden här i Mexiko har gått. Jag vill verkligen inte åka hem, inte än i alla fall. Även om det finns mycket som man saknar hemma och som man ser fram emot att göra så vet jag hur lite jag faktiskt vill gå tillbaka till det svenska livet. Sverige är fantastiskt på så många sätt, men tiden som jag haft här är troligen den bästa någonsin och det kommer kännas tungt att ta farväl av alla man lärt känna. Vissa har man redan tagit avsked av. Det jag kan göra är att rekommendera samtliga att göra något liknande som en utbytestermin här och jag hoppas folk gärna sprider orden vidare. Den 26:e maj kommer jag vara hemma.

Jag såg att mitt senaste inlägg här var för drygt 12 dagar sedan och mycket har hunnit hända sedan dess. Inte nog med att man hunnit lära känna ytterligare en massa folk dessa dagar så har jag även fyllt år. Den 10:e maj som bekant. Tidigare har jag försökt tysta ner min födelsedag men inte den här gången. Jag inser hur mycket jag älskar tårta, så varför inte bjuda in en massa folk och käka en jävla massa tårta? Mitt firande inleddes redan vid tolvslaget till den 10:e på ett ganska traditionellt vis då jag fick dansa med samtliga som var närvarande. Detta var lite spontant planerat. På kvällen “nästa dag” firade vi i vårat crib. Jag skulle även få uppleva traditionen som går ut på att födelsedagsbarnet ska bita i en tårta, medan någon annan person knuffar till dig bakifrån. Det jag (och Victor som också fyllde år) fick uppleva var ingen lätt knuff utan ett lite brutalare faceplant. Lyckligtvis klarade jag mig ändå undan betydligt bättre än Victor.

För drygt en vecka sedan var det äntligen dags för det jag längtat efter sedan jag kom hit. Åka till La Huasteca. Detta är en region i östra Mexiko och en stor del ligger i vår egen stat San Luis Potosí. Det som är så signifikativt för området är den vackra naturen med dess gröna vatten och vattenfall. Och detta levde verkligen upp till förväntningarna! Det är en helt underbar känsla att åka mellan de olika ställena och bada i det varma vattnet. Vi hyrde en bil och jag fick åka som ensam kille med donnorna denna gång. Platser ser mycket lätt vackrare ut om solen lyser på och det var väl det enda negativa med resan att det var molnigt båda dagarna som vi var ute. Jag hoppas att mina bilder, trots bristande kvalitet, talar för sig själva. Detta var nog den bästa utflykten som jag någonsin gjort.

Tamul. Vi paddlade längs floden för att komma fram till ett vattenfall. Vattennivån var dock låg jämfört med hur mycket det brukar kunna vara. Ibland kan den tydligen stiga ytterligare drygt 15 meter. Vi gjorde även en avstickare till en grotta som låg en bit upp från floden.

DCIM100GOPRODCIM100GOPRODCIM100GOPRODCIM100GOPRO

Castillo de Edward James. Ett slott som finnes i en av dalarna byggt någon gång på tidigt 1900-tal. Det föreställer ett fantasislott och jag tror man kan förstå endast av att se dessa två bilder.

DCIM100GOPRODCIM100GOPRO

 

Tamasopo. Vi besökte två olika ställen nära staden. Det första var Punto de Dios, som är instängt bland klippor. Det andra kommer jag inte ihåg namnet på men bestod av flertalet vattenfall.

DCIM100GOPRODCIM100GOPRODCIM101GOPRODCIM101GOPRODCIM101GOPRODCIM101GOPRODCIM101GOPRO

México City

Ciudad de México, DF eller bara Mexiko, kalla det vad man vill, är du i det här landet så vet alla vad du pratar om: En av världens största städer. Hela 22 000 000 människor trängs på denna yta som också är en egen stat i landet. Har man otur så får man ett helvete om man ska korsa staden då det egentligen inte finns några smidiga genomfarter. Förra helgen var det vår tur att besöka staden med kulturklassen och det blev en intressant upplevelse.

Klockan 04:55 på torsdagsmorgonen var vi vid skolan för att påbörja den 5-6 timmar långa bussresan. För en gångs skull lyckades jag sova ganska bra i den förskräckligt trånga minibussen. Är det inte bussen som brukar stå i vägen för sömnen så är det de mindre bra vägarna som slänger ens huvud fram och tillbaka. Jag vaknade till av att vår lärare Maripilli ropar “Nu är vi framme, dags att kolla på pyramider”. Hade totalt missat detta och det blev ju givetvis ett stort plus. Vi var nämligen i Teotihuacán, en historisk stad i Mexiko lik Chichén Itzá. Och visst fanns det pyramider även här och jävlar de var stora. Teotihuácan var en gång i tiden en av världens största städer med mer än 125 000 invånare. Likt Mayafolket så var även de som byggde denna stad väldigt smarta.

På eftermiddagen drog vi vidare in till huvudstaden för att äta. Man märkte en väldig skillnad i restaurangpriserna här som hade dubblats från San Luis. Det var inte mycket mer vi hann göra denna dag utan vi åkte till hotellet för att sedan dra ut en sväng på kvällen. Helt underbart att få sova i en skön säng igen, min säng här suger verkligen rövamös. Dagen därpå gick vi upp för att besöka museer. Museer är verkligen inte min grej egentligen, men Museo Nacional de Antropología var ganska intressant. Fanns redigt med historiska stenbumlingar att hitta där. Vidare drog vi till det kungliga slottet i Chapultepec som idag är ett slags museum. Höjdpunkten med platsen var just en höjdpunkt; en bra utsikt åt alla håll över stans centrum. Mot kvällen när vi åter fick frihet att göra vad vi ville drog vi på en privatfest hos några colombianer vars vän Cindy kände. Mycket trevligt, och man inser att det inte behövs mycket mer för att ha en lyckad festkväll än lite musik, alkohol och lite öppna människor. Ska påpeka att alla colombianer kan dansa, de lär sig sina första steg vid drygt tre års ålder.

Sista dagen var det hemresa som gällde men tro banne mig att vi skulle hinna med ytterligare två museum innan avfärden: Mueso de Bellas Artes och Casa de Frida. Båda har med konst att göra och det sistnämnda är huset som två av Mexikos största konstnärer bodde i. Det förstnämnda är ett mäktig byggnad där man hittar stora verk från de gamla muralisterna. Men roligast av allt var avdelningen med Pablo Picassos verk. Jag och Niko tog rundan där ihop och fick oss flera goda skratt. Det finns konst som är konst och så finns det konst som inte är konst utan något som skapats av en känd person. Picasso har flera sådana verk och ibland kan man tro att vissa saker är målade/ritade av en femåring.

Hemresan blev en oerhört lång tillställning. Det tog oss hela filmen Gravity + en bra bit in på nästa film innan vi var ute ur staden.

DCIM100GOPRODCIM100GOPRODCIM100GOPRODCIM100GOPRODCIM100GOPRODCIM100GOPRO

Un buen día

Förra veckan när jag var hemkomna från Sayulita var Niko med flera fortfarande iväg och reste till Los Cabos. Det var helt enkelt första veckan som jag fick vara utan min bögkärlek och jag skulle inte påstå att jag saknade honom. Inte för att vi inte brukar ha kul ihop utan snarare för att jag istället umgicks med en massa annat folk under veckan och fick mer tid att prata endast spanska. Normalt när vi umgås i grupper brukar engelska vara språket som talas, men under veckan som gått så har jag träffat mycket av alla de mexikaner som jag lärt känna här och spenderat tid med Sofia från Spanien. Jag börjar nu efter ett tag här känna att jag faktiskt förbättrat min spanska, men trots det fortfarande har en lång väg för att uppnå perfektion. Hursomhelst så är det roligt.

Under helgen som var inleddes allt på fredagen med en liten utgång till klubben La Chula med en klasskamrat. Jag inser under kvällen den skiljande klubbkulturen här och i Sverige. Mexikanerna gillar att dansa, men trots detta så brukar inte klubbarna här ha ett dansgolv för folk att fylla upp. Istället kommer man till en klubb och antingen reserverar eller roffar åt sig ett ledigt bord. Borden brukar även vara av olika “kvalitet”, dvs det finns de fina och de mindre fina borden, och oftast är det en fråga om pengar vart man hamnar. Som jag skrivit tidigare så umgås man med mycket människor som har lite mer pengar som gärna går för de finare borden. Väl vid bordet så beställer man oftast in en flaska eller två att dela på i gruppen. Dansandet brukar ske runt borden och man söker sig till andra bord om man vill socialisera med nytt folk. Kvällen blev lite längre än vad jag hade planerat, men vi hade i vilket fall kul.

På lördagen skulle jag upp tidigt för att följa med några andra klasskamrater och klättra. Vi åkte en liten bit utanför stan till ett mindre berg som var ordentligt utrustat med klätterkrokar. Det fanns ett 20-tal olika väggar att klättra. Eftersom vi var ganska många så blev det bara tre stycken för egen del i brist på tid. Klättring är betydligt svårare än jag trodde. De första två väggarna gick bra, men när man skulle försöka sig på den sista som lutade mer än 90 grader så kände man sig verkligen som en nybörjare. Efter flertalet försök med mycket hjälp så kunde man ändå tillslut avsluta den sista väggen. Fram emot eftermiddagen drog vi oss tillbaka till San Luis och satte oss för att dricka en redig michelada. 

Min nästa destination var att sticka över till Sofia och Lucias hus tillsammans med Cindy, Carlos, med flera, för att sedan dra vidare till en färgfestival som ägde rum i Parque Tangamanga. Tangamanga är för övrigt mexikos näst största park och är fruktansvärt stor. Där kan man göra nästan vilka aktiviteter som helst och idag var det alltså en festival anordnad i en del av parken. Flertalet halvstora djs var inhyrda från världens alla hörn och stod för musiken under kvällen. Vid inträdet fick man påsar med färg att kasta ut och det börjades tidigt att kastas ut. Ett bra antal timmar senare bestående av musik, dans och färg så såg man inte ut som sig själv längre, utan liknade mer en slav som spenderat några år med att bygga pyramider. 

ImageImageImageImageImage

Mexikansk kvinnosyn

Häromdagen satt jag och pratade med lite olika människor om hur männen behandlar kvinnorna här, och i detta avseende så har mexikanerna är väldigt lång väg att gå. Det finns flera kvinnliga studenter som har förälskat sig under sin studieperiod men också därav fått känna på ett lite tuffare liv.

Jag kan inte tala för hela Mexiko då jag inte vet hur det ser ut i hela landet men man får uppfattningen av att männen tänker likt hur man brukar skämta i Sverige om att kvinnorna inte ska röra sig mellan annat än köket och sängen. Jag skulle säga att antalet manliga och kvinnliga studenter på ITESM är rätt jämnt fördelat, det finns alltså en bra mängd kvinnor som utbildar sig för att få ett bra jobb. Det konstiga i detta är dock att många kvinnor har kvar tänket också att de i framtiden ska kunna hitta en rik man och ta hand om deras framtida hushåll och barn. Varför då utbilda sig om det är en stor strävan i livet? Jag har en vän som bor med sin mexikanska pojkvän i Mexiko CIty, varav denna kan få rejäla utbrott om inte hon lagat frukost till honom på morgonen. Hon tillåts inte heller hitta på allt för mycket saker med sina tjejkompisar och hittar hon på något med en annan man så är det hus i helvetet. 

Själv så ser man det inte speciellt mycket i vardagen utan det mesta får man höra antingen från tjejkompisar eller från annat håll (folk är fruktansvärt duktiga på att prata om all möjlig skit här). Män (eller pojkar som de flesta känns för mig) visar väldigt lätt svartsjuka eller blir väldigt lätt arga när kvinnorna inte riktigt gör som de vill. De finns till och med de som blir arga när det finns andra män i samma sällskap, även om de inte ens har någon speciell relation till någon av kvinnorna. 

Jag har en annan tjejkompis här nere som står upp lite mer efter hur hon tycker saker bör vara. Hennes pappa, som naturligtvis lever efter den gamla skolan, har tendensen att om familjen sitter och äter be sin dotter på 22 år gå och hämta mer mat åt honom. Hon vägrar ibland göra detta och får då en redig utskällning och får höra hur dålig hon kommer bli som framtida hemmafru. Sådana exempel är ett av alla stegen mot jämlikheten men läget är fortfarande ljusår från hur det är i Europa, och i synnerhet Norden. 

Jag vet ibland inte om jag ska skratta eller gråta åt hur trångsynta många är här med sitt synsätt men kanske är det också en kulturfråga. Jag vågar samtidigt tro att mannen här beskyddar sin kvinna på ett helt annat sätt än i Sverige. Det finns till exempel många saker som männen gör för kvinnorna som anses som gentlemannamässigt; håller uppe dörrar för kvinnor, håller henne på rätt sida vid trafiken, öppnar bildörren, skjuter in hennes stol vid matbordet, etc. Samtidigt som jag tycker det är fint på något sätt så tycker jag ändå att vissa saker handlar om sunt förnuft, inte ska man behandla kvinnor som om de vore barn som utsätter sig själva för onödiga faror.

Slutligen vill jag även nämna en liten sak om hur män och kvinnor ser olika på sex. Det finns som bekant väldigt många katoliker i landet och många lever strikt efter att man inte har sex förrän man har en stabil relation, eller i somliga fall, inte innan äktenskap. Kvinnor bevarar gärna detta, och det anses som ganska fint kvinnor emellan att vara oskuld. Männen däremot är helt tvärtom, de är helt enkelt besvikna över att kvinnor inte släpper till mer. Detta trots att de kan vara lika troende. Så vad säger vi om detta? Alla kvinnor är svin! 😉

Sayulita – Del 1

Man blir verkligen påverkad av lägre priser när man är här och börjar snåla än mer med vad man köper. Ibland känns en utgift på 100 pesos (50 kr) ganska jobbig att lägga ut på något. Resan till Sayulita förra veckan kändes i slutändan dyr, fast när man tänker efter så spenderade jag inte mer än drygt 1500 kr på själva resan, med vilka vi betalade boendet och den 10-timmars långa bussresan fram och tillbaka. Sedan tillkom ju givetvis utgifter för mat m.m. Även om det i slutändan får anses som överkomligt så ändrar det inte på faktumet att jag är skitfattig den sista tiden. CSN ska även ha en eloge för min uteblivna del av studiebidraget som hade förenklat allting något enormt.

Vi begav oss i alla fall iväg på fredagsnatten den 12:e, ett gäng på elva individer, med lust att ligga på stranden och dega. Sayulita ligger på västkusten ut mot Stilla Havet och är en mindre ort som ligger nära beläget den större staden Puerto Vallarta, en stad dit många potosinos söker sig under Påsklovet. Sayulita hade man hört lite rykten om tidigare att det skulle vara lite hippieinfluerat men med den beskrivningen så underdriver man. Det är en riktig hippiestad. Det noterade man omgående efter hur folk klädde sig, lyssnade på reggae, rökte gräs och lät håret bli en del av naturen med långa dreadlocks. “Storrökarna” i vår grupp frågade första bästa stereotyp om de hade gräs och javisst! De fick följa med hem till dem och köpa på sig så mycket de ville, inga konstigheter. Och det var ingen liten påse de kom tillbaka med. Nu snackar vi en mängd på över 30 gram för ett pris av 400 pesos (200 kr)!! Fruktansvärt billigt och skulle du köpa samma mängd i Sverige så skulle du få räkna med att lägga ut drygt 3000 kr. I efterhand känns det nästan givet att man ska röka gräs om man åker till Sayulita.

Vi bodde dock inte riktigt i staden, utan några minuter med bil utanför, mitt ute i djungeln i ingenstans. Vi hade eget kök, badrum och middagsbord, samt en liten pool för samtliga gäster som troligen sällan rengjordes. Det var en bungalow byggd för just elva personer och där ute på landet hade man varken wifi eller den minsta täckning för att kunna ringa. För att ta sig till och från fick man antingen lifta eller betala bensinkostnaden till värden som kunde köra oss för en 10 pesos per person. Helt ologiskt att kalla det bensinkostnad. Det blev i vilket fall mycket åkande på en fullsmockad pickup. Som tur var så hade vi ändå gångavstånd till stranden som låg 20 minuter bort. Det bästa var inte att den var underbar utan att den var näst intill öde. För att ta sig dit fick man antingen gå genom havsanslutningen eller klättra igenom en liten grotta. Jag är verkligen ett fan av vågor i havet och här hade vi vågor samtliga dagar, så om man inte kände för att ligga på stranden och steka så kunde man surfa på vågorna och känna sig som en pingvin. Högst upp på klippan vid viken hade ägaren av Caterpillar smällt upp en lyxvilla, ett absolut utmärkt läge. Och för att bekänna en liten sak (förlåt mamma) så har det aldrig varit så förbannat jävla roligt att bada bland vågor som när man är hög. Rekommenderas starkt!

Det finns fler saker som jag vill dela med mig av från denna resa men jag avvaktar ändå lite då jag inte har speciellt mycket bilder att dela med mig av. Denna gången stod jag inte speciellt mycket bakom kameran. 10153890_10152077277961139_9068074395058515707_n

Smaker

Det finns väldigt många människor som predikar för att alla har rätt att tycka som de vill, tycka om vad som helst och stå för vad man gillar. Helt enkelt stå upp för den man är. Men somliga saker kommer alltid göra att en person blir dömd på förhand eller kommer anses som konstig.

Jag går tillbaka till en diskussion som jag och några klasskamrater hade på högstadiet. Det var ingen som var på min sida i det här men jag står än idag för samma åsikt. Frågan lyder: Är man bög om man tycker det är skönt att få något uppkört i röven? Absolut inte. Det är en sak att tycka om något och att faktiskt ha provat på det. Tycker man “fel” i det första så är man möjligen äcklig och har man provat det andra så är man konstig. 

En liknande situation kom upp häromdagen. Vi satt och tog en drink i en grupp på drygt åtta personer och jag har faktiskt ingen aning om hur vi kom in på ämnet. Det jag faktiskt lyckades konstatera om mig själv var att det antagligen inte finns något från mitt eget kroppsliga avfall som jag inte smakat på. Folk skakar på huvudet, antagligen du som läser detta också. Det finns uppenbarligen saker som småbarn tillåts att utforska och saker som ett småbarn ska veta att man inte ens får utforska. Men varför blir det konstigare om det handlar om äckligare saker? Det är inte precis så att jag dagligen sitter och mixar ihop något att äta från min kropp, utan det var saker som skedde när jag var liten, men även saker som hände då får en att anses som udda. Men värre blir det om man delar med sig av det. Det är lite lustigt ändå när man tänker efter. Inte bara jag, utan även andra vänner som man har pratat med har gjort mycket märkligare saker som små. Jag slår även vad om att det finns mycket saker som somliga håller inne på som aldrig ens kommer att yttras. Personligen tycker jag bara det är roligt att prata om underliga saker man gjorde som liten.

Samma sak gäller för lukter, man får helt enkelt inte uppskatta vissa lukter eftersom man har kännedom om vad det är. Från mig själv kan jag stå ut med samtliga lukter utom en; saliv. Inte alls det värsta i mångas ögon men om det är något som nästan omgående ger mig kväljningar så är det lukten av saliv. Jag tror att saker handlar om vad man är van vid. Om man tänker på vad jag skrev häromdagen att samtliga mexikaner gillar chili i massa olika maträtter så kan man ändå finna någon slags förståelse i att de har ätit det hela sina liv. Men tidsperioderna kan vara betydligt kortare också. Varför skulle det till exempel vara konstigt att bonden Martinsson tycker om lukten av färsk gödsel?

Min poäng är att mycket säger emot sig. Det finns så mycket konstiga saker som människor aldrig har smakat på men som redan innan dömts som vidriga. Så mycket är tabu. Är det ens okej att skriva om detta? Man sägs tillåtas tycka om vad man vill, men man kan inte dela med sig av allt. Och återigen som jag sa, det är en sak att faktiskt tycka om något och att faktiskt smaka på det. Tänk om du själv av någon lustig anledning fick i dig något jävligt konstigt och bara inser att, trots att det luktar äckligt, du tycker det är gott. Tyvärr hade du inte delat med dig av det, och jag förstår dig ändå. Det hade nog inte jag heller. 

Jag vill ändå avsluta med en liten lustig händelse från när jag gick på högstadiet. Mina två närmsta vänner hade köpt en burk Nutella att grisa i sig innan jag kom för att hänga med dem. De visste mycket väl hur glupsk jag var och utförde därför ett litet prank. När jag väl kom hem till dem blev jag erbjuden Nutella och givetvis ville jag ha. Vad jag inte visste innan jag väl hade börjat äta en hel del var att de hade hunnit slänga i ett bra antal snorloskor och hundsaliv. Men kände jag någon skillnad i smaken? Nej, det hade smakat gott hela tiden. Grejen är bara att om jag hade vetat vad som var i innan så hade jag aldrig ätit den, trots att det faktiskt fortfarande smakade riktigt gott.

Helt otroligt att jag precis lyckats skriva en halv novell om ett egentligen ganska försumbart ämne…

Guanajuato

En ny helg och en ny stad att besöka. Denna gången var det Guanajuato, en stad med väldigt speciell historia och som också är en världsarvsstad. Och fin är den faktiskt. 

Men först vill jag dela med mig lite av mexikanerna och deras mat och dryck. När jag först kom hit var jag verkligen förundrad över att vad du än ska äta här så är det högt troligt att du kan hitta det med chilismak. Detsamma gäller även för drycker. Det finns tre stycken ingredienser i mat som är superviktiga för mexikanerna genom åren: chili, majs och bönor. Men inte är väl chili så fruktansvärt gött att man ska använda det till godis också? Joho, då. Är väl bara konstigt om man inte kan hitta godis med chilismak här. I dryckesväg så finns det få drinkar som mexikanerna här uppskattar som en Michelada (som för övrigt kommer från San Luis), gjord på bland annat öl, lime, salt och tabasco eller någon annan kryddsås. Drinkar ska absolut innehålla mycket salt och gärna chili. Det jag vill komma fram till är att jag egentligen inte var något vidare fan av detta tills nyligen. Det är ju svingött! Man blir dock lite förundrad över hur alla kan tycka i princip likadant. Folk lär sig helt enkelt i tidig ålder att älska vissa saker. 

Vi drog för några dagar sedan och skulle äta stark mat på ett ställe som hade gjort sig känt för just sina starka kycklingvingar, detta för att testa gränserna lite. Tråkigt nog kunde man inte beställa det allra starkaste denna dag, så det blev bara “starkt”. Jag blev lite besviken över att jag faktiskt klarade av att äta maten då jag verkligen ville ha en utmaning. Det är klart att det brände lite lätt men jag hade förväntat mig mer, som när jag för ett antal veckor sedan drog i mig någon stark chili och började gråta och satt och pimplade mjölk i en halvtimme. Hursomhelst, Niko ska i alla fall delta i restaurangens ätartävling som de anordnar varje vecka där man ska få äta det starkaste de har och har chansen att vinna drygt 300 pesos. Av någon anledning så verkar Nikos trut vara gjord av guld då det ska väldigt mycket till för att han ska tycka något är starkt. Det enda dåliga är att man får känna av det i magen istället. 

Igår tidigt på morgonen gav vi oss alltså av till Guanajuato med vår mexikanska kulturklass. Syftet var att lära känna staden och dess sevärdheter, vilket jag i många fall kan tycka är skittråkigt och inte finner någon mening med. Museum har aldrig riktigt varit min grej och ska jag besöka ett så får det gärna vara riktigt exklusivt. Igår blev det som tur var bara ett museum, Mumiemuseet. Det är lite häftigt att se hur gamla döda kroppar blivit behandlade och ser ut idag men tyvärr var det inte mycket mer att se än just en väldig massa mumier. Lustigt nog så hade en mumie fortfarande kvar en kraftig könsbehåring, skönt för honom att folk så många år efter hans död fortfarande får se hans stolthet. Övriga platser vi besökte var diverse statyer och stans kändaste teater. Efter vår utflykt stannade jag, Valerie, Niko och Sofie kvar i stan över natten och det slutade upp som en trevlig kväll med vännerna. 

Jag hoppas kunna få lite mer inspiration om saker att skriva om, jag har helt enkelt bara blivit väldigt lat med att uppdatera här med bilder och berättelser. Somliga historier får man väl också spara tills dess att man kommer hem.

ImageImageImageImageImageImage